onsdag 6 oktober 2010
tisdag 5 oktober 2010
tisdag 28 september 2010
Välkommen till Ekerö
"Här vill jag leva, här vill jag dö, här lever jag mitt liv i frihet", skrålas från en rosslig skolbandspelare. Ekerö, en borgerlig kommun mitt i mälaren. En vanlig dag i Tappströmsskolan i 1993. Lealösa tonåringar drar benen efter sig i skolkorridoren. Tillsynsläraren Johnson - den sista i Sverige enligt ryktet - ropar att X ska komma till hans expedition. Det har klottrats utanför biblioteket och Johnson tänker gå till botten med det här.
I grupprummet sitter svenskfödda barn klädda i bomberjacka och stålhättade kängor och lyssnar på sånger om att älska sitt land, om att vara stolt och stark och om ärevördiga vikingar som med svenska fanan i hand visar var skåpet ska stå.
De är inte nazister, de är patrioter. Eller inte alla såklart, vissa är nazister. Vissa är inte patrioter alls, bomberjackan är uniform i skolans båda två dominerande subkulturer - kickers och nassar. Kängorna som kallas killers, funkar också på båda grupperna.
Vi bor på en ö utanför stockholm, en ö där de flesta har det bra. Föräldrarna är egenföretagare, villorna har larm, alla spelar fotboll och kanske hockey. Inte alla såklart. En del bor i Fyrkanten, Gustavalund eller på Wrangels väg. Där finns det inte lika många larm. Men många som spelar fotboll.
Och varje dag tar vi bussen till skolan där möglet tränger sig fram ur väggarna, i biologisalen växer det svamp i taket. Eventuella renovringar sköts av de som valt teknik som tillval och lärarna springer genom korridorerna mot rökstugan som de byggt och utropat till en suverän stat bortanför skolans område som just blivit med ett irriterande rökförbud. De springer snabbt snabbt förbi killarna i nian som övergivit skinnskallestilen och nu bär svart uniform med runor som annekterats av Vitt ariskt motstånd.
En av killarna bor inte i villa med larm. Hans föräldrar har inget eget företag och han spelar inte längre fotboll. Vi kan kalla honom Z, mest för att han återkommer helt kort senare i historien.
På Ekerö finns hemskt få invandrare men det finns en bro som leder till ön och den vill man inte att vem som helst ska passera. Vi har haft en av Sveriges första öppet homosexuella politiker i kommunfullmäktige. Det vet man om att man sett parkbänken nere vid kanalen med texten "död ät andreas carlgren", flankerad av ett solkors och en varghake. Som elev i tappströmsskolan vet man skillnaden mellan solkors, varghakar, swastikor och odalrunor. Det är inget man lär sig på lektionerna, där det mest tjatas om vad marginaräntan har att göra med våra utsikter att få jobb i framtiden, utan man lär sig det i grupprummen av de som inte är rasister utan bara patrioter.
1994 kommer Sverigedemokraterna in i kommunfullmäktige. De vill inte att allsköns kosovoalbaner ska välla in över ön och sno Champion-tröjorna från våra klädstreck. Det sägs att Sverigedemokraterna vinner skolvalet i vår skola. Men det får vi aldrig veta efter som skolledningen bestämt att endast riksdagspartiernas röster ska redovisas.
Kvinnan som företräder Sverigedemokraterna hinner inte göra mycket väsen av sig innan hon försvinner. På bygden ryktas det om att ett bråk brutit ut i huset hon bor i och att nassen Z, han med den svarta uniformen, hotat hennes familj med baseballträ. Försvinner från Ekerö gör hon i alla fall. Hennes efterträdare, som vi alla känner igen som en av de äldre nassarna, blir heller aldrig en politisk kraft i kommunen. Han byter parti till Hembygdspartiet och kidnappas av Sverigedemokraternas dåvarande partistyrelse och pressas på pengar som de tycker tillhör riksorganisationen.
Jag och X, han som klottrade utanför biblioteket brukar gå på fotbollsmatcher tillsammans. Vi tar bussen från Ekerö till Solna, äter på MacDonalds och hänger på Norra Stå innan avspark. Det är alltid fullt med skinnskallar där och vi brukar garva åt dem men ibland skriker vi med i ramsor om "Judegårn" och hur "hiv sprids från söder". En gång, hemma på ön, blir han jagad av nassar och gömmer sig på vår radhustomt. Jag är inte hemma men mamma skjutsar hem honom. Efter att jag slutat högstadiet ser jag honom aldrig igen men jag följer hans karriär som ledande svensk nazist på avstånd tills han dör 26 år gammal.
Vi hänger på fritidsgården, nassarna på ungdomskafét. Det kallas nassekafét bland barnen, och det vet de flesta vuxna. Nassarna har en Volvo Amazon som de patrullerar runt ön och ibland blir man jagad. Han som äger bilen blir senare en av tränarna i min systers hockeylag. Jag ser honom på hennes studentskiva. Vi hälsar inte.
Jag blir punkare i högstadiet, börjar hänga i stan, leta efter nya vänner. Jag hittar dem runt vänsterkaféerna på södermalm. Vi är ett gäng som lyssnar på brittisk åttiotalspunk och dricker folköl och några är vänster och andra är inte så vänster och en del är till och med patrioter fast inte nazister. Det hårdaste gänget punkare hänger runt sergels torg med skinnskallar och en del av dem sägs vara nassar. Jag vet inte vad som är sant men de är coola med sina perfekta tuppkammar och nitar och patchar av band jag aldrig hört. Ibland hänger vi med dem, eller liksom i utkanten av deras gäng och känner oss farliga. En gång tar jag med några av mina punkarkompisar till en fest på Ekerö. Det slutar med att jag får springa gatlopp genom ett villaområde med ett gäng nassar och läskiga storebröder efter mig. "AFA", skriker de. "Ta den där jävla AFA". Jag gömmer mig på tomter och knackar på dörrar för att hitta en telefon. Men ingen öppnar trots att det lyser i fönstren. Till slut smyger jag ut på gatan och går hem.
Det tar slut med punkargänget. Vissa av dem blir skinnskallar. En av dem träffar jag några år senare. Jag har varit på en bögbar. Hon har varit på Rudolf Hess minnesmarsch. Vi säger hej, och hej då och inte så mycket mer.
På Ekerö åker Sverigedemokraterna ur kommunfullmäktige, men det vet jag inte så mycket om. Jag bor inte där längre, kommer aldrig bo där igen.
Det är så vackert på Ekerö, Bokskogen runt Ekebyhovs slott, uggleberget, pölen, här finns några av de skönaste platserna jag vet. Men här finns också den där rädslan för vad som kan tänkas komma över bron. En rädsla som överskuggar den fallfärdiga högstadieskolan som ingen vill betala skatt för att göra uthärdlig. En rädsla för okända mörkerkrafter som hotar på avstånd som gör oss ovilliga att se mörkret som finns i vår eller våra barns omedelbara närhet.
Den 19 September i år blir hela Sverige det Ekerö som jag växte upp på. Innan valet kunde man kolla upp i olika spalter hur mycket man tjänade personligen på att det ena eller det andra blocket fick majoritet. På Ekerö tjänade och tjänar nästan alla bra med pengar - ändå växte mögelsvamparna i taket på högstadieskolan.
Det är lågkonjunktur igen, och Sverigedemokraterna har tagit tillbaka sitt mandat i Ekerö Kommunfullmäktige. Än en gång letar man efter problemen på andra sidan bron. När man skulle göra klokare i att spegla sig i mälarens grönblanka vatten.
I grupprummet sitter svenskfödda barn klädda i bomberjacka och stålhättade kängor och lyssnar på sånger om att älska sitt land, om att vara stolt och stark och om ärevördiga vikingar som med svenska fanan i hand visar var skåpet ska stå.
De är inte nazister, de är patrioter. Eller inte alla såklart, vissa är nazister. Vissa är inte patrioter alls, bomberjackan är uniform i skolans båda två dominerande subkulturer - kickers och nassar. Kängorna som kallas killers, funkar också på båda grupperna.
Vi bor på en ö utanför stockholm, en ö där de flesta har det bra. Föräldrarna är egenföretagare, villorna har larm, alla spelar fotboll och kanske hockey. Inte alla såklart. En del bor i Fyrkanten, Gustavalund eller på Wrangels väg. Där finns det inte lika många larm. Men många som spelar fotboll.
Och varje dag tar vi bussen till skolan där möglet tränger sig fram ur väggarna, i biologisalen växer det svamp i taket. Eventuella renovringar sköts av de som valt teknik som tillval och lärarna springer genom korridorerna mot rökstugan som de byggt och utropat till en suverän stat bortanför skolans område som just blivit med ett irriterande rökförbud. De springer snabbt snabbt förbi killarna i nian som övergivit skinnskallestilen och nu bär svart uniform med runor som annekterats av Vitt ariskt motstånd.
En av killarna bor inte i villa med larm. Hans föräldrar har inget eget företag och han spelar inte längre fotboll. Vi kan kalla honom Z, mest för att han återkommer helt kort senare i historien.
På Ekerö finns hemskt få invandrare men det finns en bro som leder till ön och den vill man inte att vem som helst ska passera. Vi har haft en av Sveriges första öppet homosexuella politiker i kommunfullmäktige. Det vet man om att man sett parkbänken nere vid kanalen med texten "död ät andreas carlgren", flankerad av ett solkors och en varghake. Som elev i tappströmsskolan vet man skillnaden mellan solkors, varghakar, swastikor och odalrunor. Det är inget man lär sig på lektionerna, där det mest tjatas om vad marginaräntan har att göra med våra utsikter att få jobb i framtiden, utan man lär sig det i grupprummen av de som inte är rasister utan bara patrioter.
1994 kommer Sverigedemokraterna in i kommunfullmäktige. De vill inte att allsköns kosovoalbaner ska välla in över ön och sno Champion-tröjorna från våra klädstreck. Det sägs att Sverigedemokraterna vinner skolvalet i vår skola. Men det får vi aldrig veta efter som skolledningen bestämt att endast riksdagspartiernas röster ska redovisas.
Kvinnan som företräder Sverigedemokraterna hinner inte göra mycket väsen av sig innan hon försvinner. På bygden ryktas det om att ett bråk brutit ut i huset hon bor i och att nassen Z, han med den svarta uniformen, hotat hennes familj med baseballträ. Försvinner från Ekerö gör hon i alla fall. Hennes efterträdare, som vi alla känner igen som en av de äldre nassarna, blir heller aldrig en politisk kraft i kommunen. Han byter parti till Hembygdspartiet och kidnappas av Sverigedemokraternas dåvarande partistyrelse och pressas på pengar som de tycker tillhör riksorganisationen.
Jag och X, han som klottrade utanför biblioteket brukar gå på fotbollsmatcher tillsammans. Vi tar bussen från Ekerö till Solna, äter på MacDonalds och hänger på Norra Stå innan avspark. Det är alltid fullt med skinnskallar där och vi brukar garva åt dem men ibland skriker vi med i ramsor om "Judegårn" och hur "hiv sprids från söder". En gång, hemma på ön, blir han jagad av nassar och gömmer sig på vår radhustomt. Jag är inte hemma men mamma skjutsar hem honom. Efter att jag slutat högstadiet ser jag honom aldrig igen men jag följer hans karriär som ledande svensk nazist på avstånd tills han dör 26 år gammal.
Vi hänger på fritidsgården, nassarna på ungdomskafét. Det kallas nassekafét bland barnen, och det vet de flesta vuxna. Nassarna har en Volvo Amazon som de patrullerar runt ön och ibland blir man jagad. Han som äger bilen blir senare en av tränarna i min systers hockeylag. Jag ser honom på hennes studentskiva. Vi hälsar inte.
Jag blir punkare i högstadiet, börjar hänga i stan, leta efter nya vänner. Jag hittar dem runt vänsterkaféerna på södermalm. Vi är ett gäng som lyssnar på brittisk åttiotalspunk och dricker folköl och några är vänster och andra är inte så vänster och en del är till och med patrioter fast inte nazister. Det hårdaste gänget punkare hänger runt sergels torg med skinnskallar och en del av dem sägs vara nassar. Jag vet inte vad som är sant men de är coola med sina perfekta tuppkammar och nitar och patchar av band jag aldrig hört. Ibland hänger vi med dem, eller liksom i utkanten av deras gäng och känner oss farliga. En gång tar jag med några av mina punkarkompisar till en fest på Ekerö. Det slutar med att jag får springa gatlopp genom ett villaområde med ett gäng nassar och läskiga storebröder efter mig. "AFA", skriker de. "Ta den där jävla AFA". Jag gömmer mig på tomter och knackar på dörrar för att hitta en telefon. Men ingen öppnar trots att det lyser i fönstren. Till slut smyger jag ut på gatan och går hem.
Det tar slut med punkargänget. Vissa av dem blir skinnskallar. En av dem träffar jag några år senare. Jag har varit på en bögbar. Hon har varit på Rudolf Hess minnesmarsch. Vi säger hej, och hej då och inte så mycket mer.
På Ekerö åker Sverigedemokraterna ur kommunfullmäktige, men det vet jag inte så mycket om. Jag bor inte där längre, kommer aldrig bo där igen.
Det är så vackert på Ekerö, Bokskogen runt Ekebyhovs slott, uggleberget, pölen, här finns några av de skönaste platserna jag vet. Men här finns också den där rädslan för vad som kan tänkas komma över bron. En rädsla som överskuggar den fallfärdiga högstadieskolan som ingen vill betala skatt för att göra uthärdlig. En rädsla för okända mörkerkrafter som hotar på avstånd som gör oss ovilliga att se mörkret som finns i vår eller våra barns omedelbara närhet.
Den 19 September i år blir hela Sverige det Ekerö som jag växte upp på. Innan valet kunde man kolla upp i olika spalter hur mycket man tjänade personligen på att det ena eller det andra blocket fick majoritet. På Ekerö tjänade och tjänar nästan alla bra med pengar - ändå växte mögelsvamparna i taket på högstadieskolan.
Det är lågkonjunktur igen, och Sverigedemokraterna har tagit tillbaka sitt mandat i Ekerö Kommunfullmäktige. Än en gång letar man efter problemen på andra sidan bron. När man skulle göra klokare i att spegla sig i mälarens grönblanka vatten.
lördag 8 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)